inPort investerar i kompetens

Det är ett härligt drag på Inport just nu. Fyra nya medarbetare anlände efter sommaren och flera är på gång.  För att de nya medarbetarna snabbare skulle komma in i arbetet beslutades om tre veckors Progres Open Edge utbildning i Rotterdam, Nederländerna.

Det gav många positiva effekter för Inport och blev en händelserik och spännande upplevelse för medarbetarna.

-”Ja, det var en stor upplevelse för oss. Resan, som våra fruar bävat för i månader, innebar att vi var borta från våra familjer och vänner i tre veckor.  Intensiva och roliga kursdagar,  kvällar och helger att se sig omkring.  Visserligen startade resan lite svajigt med att bagaget inte tog sig ända fram. Efter tre-fyra shoppingrundor var dock allt på plats igen.”, ler Staffan Mattsson som var en av de två resenärerna från Inport. Det skulle dröja åtta dagar innan bagaget återigen stod vid sin ägare.

Att skicka nykomlingarna på Progress-kurs var en viktig investering enligt VD Tord Svanqvist:

-”Medarbetarna får en gedigen introduktion och utbildning i ett av programmeringsspråken vi använder och samtidigt bjuds man på en spännande och intressant upplevelse”

-” Tre veckor i avskild miljö är ett värdefullt sätt att lära sig både Progress och utbyta kompetens och erfarenheter”, fortsätter Tord Svanqvist.

-”Det är oerhört spännande att möta personer från andra nationaliteter och utbyta erfarenheter, både yrkesmässiga och personliga. Tre veckors intensivt umgänge gör att man lär känna varandra riktigt bra”, menar Jörgen Granefelt en av Inports deltagare.

-”Nu är vi riktigt laddade att få komma hem och börja praktisera allt vi lärt oss”, fyller Staffan i.

Jörgen Granefelts reseskildring:

Så kom vi äntligen iväg, Staffan och jag, på den tre veckor långa kursen i Rotterdam – som våra kollegor pratat om i ett par veckor och som våra fruar bävat för i månader. Förväntningarna var stora och vi var båda lite spända på det äventyr som väntade. Inledningen blev dock inte riktigt som vi tänkt oss.  Vad som avvek och som blev lite omständligt var att bagaget inte hängde med i svängarna. Det var svårt för väskorna att ta sig fram och det visade sig till slut att det behövdes åtta dagar innan resväskorna nådde sin slutdestination.
Med anledning av bagagetapp så blev därför schemat de följande dagarna rätt så lika varandra. Kurs mellan 9-12, shopping 12-13, kurs 13-17 och så till sist shopping från 17 till 17.30, då det gigantiska köpcentret helt plötsligt stängde.  Det dröjde ända till första helgen innan man hade fått ihop full utrustning igen.
Progresskursen leddes av en italiensk progressprofessor vid namn Marco Squintani. Marco var en man som är så där genuint italiensk som man kan tänka sig. Temperamentsfull. Pratar högt och gärna. Med munnen, armarna och kroppen. Humoristisk. Väldigt duktig på engelska, men med en tydlig italiensk accent. En härlig person och underhållare vilket gjorde att kursen blev väldigt rolig på flera sätt. I övrigt var vi 16 kursdeltagare från ytterligare sju olika nationaliteter – Sverige, Finland, Nederländerna, Tyskland, Belgien, Spanien och Bulgarien. Kursdeltagare med längst resväg valde att stanna kvar i Rotterdam över helgerna och det gjordes flera utflykter, både gemensamt med andra men också på egen hand.

     

Rotterdam var en ny upplevelse både för mig och Staffan och båda stortrivdes i staden. Det är en modern stad med mycket modern arkitektur. Vi undrade ett tag om det hade varit VM för arkitekter i staden för det fanns så många olika, häftiga, spännande och coola hus där känslan var att arkitekterna försökt överträffa varandra i sina skapelser.
Som en liten avslutning på kursäventyret åkte alla kursdeltagare till ost-staden Gouda en kväll under den sista veckan. En liten by som låg tio minuter med tåg öster om Rotterdam. Det var en otroligt fin upplevelse. Efter att ha umgåtts med kursgänget i nästan tre veckor var vi alla bra kompisar och det blev väldigt gemytligt att komma ifrån det intensiva tempot i moderna Rotterdam och strosa omkring på små, lugna gator i mysiga Gouda.
Förutom Progress fick vi också lära oss ”Att aldrig göra fel”. Mr Marco Squantini, mannen med dom yviga gesterna och det härligt sydeuropeiska temperamentet, hade nämligen en förmåga att aldrig göra fel. Detta visade han prov på vid otaliga tillfällen under våra tre veckor och bara för att förstå hur det är möjligt ska jag återberätta en av gångerna här nedan.

Ska man ta sig korta sträckor i Nederländerna cyklar man. Cyklar eller åker moped. Promenerar gör turister och ankor. Detta återspeglas i trafiken där cyklister har stora, breda och fina cykelvägar. Gångtrafikanter har, i bästa fall, en sliten, ojämn och trång plattsatt trottoar vid sidan av. Vägen från kursen till hotellet var två kilometer lång – halva sträckan med, och halva sträckan utan trottoar. Vi var en kvartett kursare som brukade gå tillsammans varje morgon, alltid noga med att titta om det kom cyklister eller mopedister framifrån eller bakifrån den kilometern när vi som gångtrafikanter snyltade på cyklisternas väg. Ofta kunde vi gå på ett rakt led tills vi kom fram till trottoaren för att undvika att vara i vägen.
Så en morgon var vi plötsligt fem. Mr Marco råkade lämna hotellet samtidigt som oss och höll oss sällskap. Vi insåg tidigt att Marco inte hade samma respekt för cyklisterna som vi hade utan envisades med att gå på motsatt sida om vårt led samtidigt som han pratade och höll låda, ungefär så som man kan tänka sig en riktig italienare. Vägen vi gick på var spikrak och efter ett tag kunde vi på håll se en EU-moped komma farande i ca 50 km/h, åtminstone var vi fyra som såg det. Marco var vid den här tidpunkten fullt upptagen med att googla fram något på sin mobiltelefon.
–”Motorcycle”, skrek vi och kvartetten tryckte sig till vänster och gick med ena foten på gräset och den andra i cykelvägskanten. Marco varken hörde eller såg, däremot hade han precis hittat det han sökte efter i sin mobil. Han kände dock att vi var lite väl långt ifrån honom vid denna tidpunkt varvid han började korsa cykelvägen för att visa och berätta om sitt google-fynd. Med millimetrar och hundradelar på sin sida klarade sig Marco undan med en liten touch mellan kvinnan på mopeden i 50 km/h. En halv sekund senare och det skulle gått riktigt illa. Vi tänkte nog hela kvartetten att nu fick sig nog Marco en ordentlig läxa. Men, vi kunde inte ha mer fel. De yviga gesternas man började skrika och vifta med armarna och förklarade för kvinnan att det här minsann var en plats för gångtrafikanter. Så det så! Han fick ett finger tillbaka. När temperaturen hos Marco lagts sig något försökte vi lite försiktigt förklara att det var nog så att det var vi som var på fel plats. –”Aldrig heller”, förklarade Marco, ”Det står tydliga skyltar att det här är för gångtrafikanter. Jag ska visa er”. I slutet av cykelvägen kommer vi så fram till skylten. Vi får gå förbi och vända oss om, och precis som alla andra dagar var där en skylt som visade att cyklar och mopeder har tillåtelse. Inga andra. –”Aha”, säger Marco, ”dom måste ha varit här i gårkväll och bytt ut den”, och så var den diskussionen slut.
Vi är båda väldigt tacksamma för att vi fick den här möjligheten av Inport och vi skulle starkt rekommendera äventyret till andra som behöver Progress i sitt arbete.

Jörgen Granefelt